Jag har fina barn.
Fantasi, och ett hjärta fyllt med ångest.
Jag har en käraste, för ung för att kallas man, för vuxen för att heta pojkvän. Han finns bredvid mig, försöker och vill.
Jag har drömmar, men kan inte sortera dem, kan inte vänta.
Jag är orolig,
ler åt livet ibland, säkert varje dag.
Jag är stor och liten.
Förbannar mig för att jag aldrig tar en ny tandborste eller tvättar ansiktet om kvällen. För att jag aldrig torkar upp den där vattenpölen bakom toalettstolen.
Jag är mamma och kvinna och flickebarn ibland. Luktar svett och fisk och håret faller av.
Titta! Titta här, säger jag flera gånger om dagen och samlar lösa strån i handen. Rullar ihop dem till små tovade bollar som jag släpper i vinden.
Tänker,
kanske en fågel vill ha dem till sitt bo.
/Ines
Vi
9 år sedan
Det där med att sortera... Det är där jag fastnar hela tiden. Som att köra en kam rakt in i en oupplöslig hårboll. Tankeboll i hjärnan. Kanske tovad den också.
SvaraRadera"Jag har fina ben" läste jag först, och tänkte jajamen, det har hon sannerligen. Sen läste jag om det och läste hela inlägget - dikten, är det ju - och blev blank blank blank på ögonen. Eller är det i?
SvaraRaderaKäraste Ines.
Du talar om din man som är för ung för att kallas så. Något liknande tänker jag om dig: du är för gammal för att vara min dotter, för ung för att vara min fru, förlåt - syster skulle det stå. Eller kanske INTE. Men jag tycker att det är roligt att du är lika gammal som Konstnärens dotter. Och mitt emellan är jag.
Jag vet att fåglarna vill ha ditt hår.