tisdag 3 augusti 2010

Fint också.

Vi har grinat ihop idag, jag och ungarna. Det blev för mycket för en stund.
Sen tröstade vi varandra och jag oroade mig för att de sett mina tårar.
Mamman ska ju vara stark, starkast av alla.
Det blir kyligt om kvällen och jag fryser om fötterna, väntar på min kära och fryser, som om hösten.
Snart kommer han, då ska jag krama honom och berätta allt, inte sluta förrän han stupar, somnar och känner sig lite barnsligt dålig för att han inte orkar lyssna mer.
Det är mörkt, men jag orkar inte tända fler lampor.
Nu sitter jag bara här, väntar i nästan mörker.

Men livet var fint idag, också. Fint också.

/Ines


4 kommentarer:

  1. Jag tror det är ok att de ser, tror du inte? Att det är så de lär sig om att vara människa? Inte alltid stark.

    SvaraRadera
  2. Ibland måste man få vara liten..även om man är mamma..

    SvaraRadera
  3. PS. hoppas att det lättat något nu..

    SvaraRadera
  4. Låt dem se att mamma är en människa. Jag tror det är bra.

    Jag och Alfred skrek och grät båda två igår kväll. Jag fick dåligt samvete - inte över tårarna, men över min barnsliga ilska som han inte hade behövt få över sig. Sen grät jag över att jag var en så dålig mamma.

    Fina du, vi är bara människor.

    SvaraRadera