Lång härlig frukost.

Tappade greppet och fångade det igen. Så lite ville jag.
Tog på mig fläckiga jeans för att det kändes skönt att vara sunkig.
Ensam med mig, kära kära mig. Vill mig vara kär.
Känns som höst idag, borde baka ett bröd, äta rotfrukter för vitaminernas skull, och för kära mig.
Mannen, han som nästan är en pojke, och som nog aldrig blir min man, tog med sig vår lilla ut. Därför är jag med mig nu. Försöker, lyssnar efter små viskningar, glömt hur man gör. Hur låter min röst?
Ska jag plocka blommor, gå ut med mig(som att slänga soporna fast...), palla en ros? Eller lägga mig på golvet, slappna av i alla muskler och tänka på ingenting? Kanske lyssna på toner, sådana som gör mig glad, eller lugn, eller melankolisk.
Vi skulle ju äta lång härlig frukost! Ha raggsockor på våra fötter och le mot varandra. Det skulle vara kallt för våra fönster är öppna. Det blev inte så. Nu springer tiden fort och jag orkar inte följa. Snälla vänta på mig...
/Ines