Det började bra.

Det började bra, solen sken. Jag skulle gå ut, lapa ljus och vara mig.

Det gick bra och jag njöt.

Sen blev det sämre. Kom hem och ner på jorden. Lille väljer pappan istället för mig. Kämpar för att komma ur mitt grepp. Mina famn som bara vill ge kärlek. Blir lugn och trygg i hans armar.

Försöker vara realistisk men det går inte. Det känns för mycket.

Jag blir ledsen, sen arg, sen städar jag och skäller på pappan för att det alltid är jag som måste ta initiativ till tråkiga göromål.

Jag är otrevlig och arg.

Han försöker vara förstående, lirkar med mig, kämpar för att hålla humöret uppe. Det går ett tag, länge faktiskt. Så glider vi längre och längre ifrån.

Jag är här och han är där.

Ångest.

Frustration.

Skuld.

/Ines